2015-08-27 Båtresa med Saabveteranerna till Väderöarna

Från SAAB-veteranförening Trollhättan
Hoppa till navigering Hoppa till sök


Torsdagen den 27 aug. steg 52 Saabveteraner på en buss för en sensommarresa till Bohuslän och ut på havet. Väderutsikterna spådde regn, men alla såg ändå förväntansfulla ut. Första stoppet var i Grohed där guiden Bertil Jonshamre steg på. Bertil började med att dela ut en karta, så vi kunde följa resvägen. Guiden var med oss hela dagen och förmedlade kunskaper och anekdoter på ett kunnigt och trevligt sätt. Under den fortsatta bussfärden öste regnet ner.

Först besökte vi Naverstads gamla kyrka från 1100-talet, som är byggd i Romansk stil och ligger i Bullarebygden. Kyrkvärden mötte oss och berättade om kyrkan och dess utveckling. Kyrkans innertak var vackert målat och föreställde bl.a. helvetet, där konstnären blev nekad kredit på krogen, och då målade krögaren som djävulen med horn i pannan. Efter besöket i kyrkan var det förmiddagskaffe. Regn, alla tog kaffet och bullen och satte sig i bussen för en torrare njutning. Kursen sattes därefter mot Grebbestad där den gamla fiskebåten Donalda låg och väntade på oss för resan ut till Väderöarna.

När vi bordade båten hade regnet minskat och var nu bara ett duggregn. Skepparen och besättningen hälsade oss välkomna ombord. Under färden berättade skepparen om skärgården som vi passerade igenom. Färden gick förbi Tanumsstrand, mellan Otterön och Musön, passerade på avstånd Ingrid Bergmans Dannholmen, gick norr om St. Borgen och Slängerumpan. och gick ut på Väderöfjorden vid N. Syster och siktade rakt mot Storön i Väderöarkipelagen. Det var inte så kraftig vind. men det hade blåst på natten, så det gick en del sjö. För att vi skulle ha det relativt bekvämt drog skepparen ner på farten, men det skvätte en del vatten ändå. När vi gått iland på Storön delades gruppen i två delar, varav ena gruppen började med att äta en mycket god lunch, och den andra blev guidade av en lokal guide. Regnet hade nu upphört och solen började försöka bryta sig genom molntäcket.

Väderöarna ligger som en sista utpost inför tusen mil av hav, Nordsjön och Atlanten, och här finns några hundra öar utspridda i havet. De flesta pyttesmå, men två så stora att de haft bofast befolkning och en egen kulturhistoria att berätta.

Farvattnen kring Väderöarna var förr olycksdrabbade, många fartyg gick på grund och förliste. Med lotsplatsen på Storö 1754. och fyren på Väderöbod 1867, blev villkoren för sjöfarten bättre. Säkrare fartyg och ny teknik gjorde att de båda kunde avbemannas på 1960-talet. Men bebyggelsen finns kvar och påminner oss om den tid då Väderöbod och Storö var hem för flera familjer.

2011 blev Väderöarna ett marint naturreservat. Tillsammans med angränsande Kosterhavet är Väderöarna landets mest artrika havsområde. Det mesta döljer sig under ytan, som i den 150 meter djupa havsrännan du seglar över på Väderöfjorden.

Lotsutkiken på Storöns topp är märklig med sina fyra höga ben. Den byggdes 1930 för att ge fri sikt, men den gamla lotsutkiken från 1899, ett litet rött hus, fick stå kvar vid ena foten. Lotsarna måste ha god uppsikt för att kunna se om fartyg behövde assistans, signalen var en hissad lotsflagga. De seglade då ut med lotsbåten, äntrade fartyget och styrde mot utsatt mål. Få eller inga kände grunden och strömmarna så väl som lotsarna.

Bostäder, källare, uthus och sjöbodar byggdes vid den lilla hamnen på Storö. Sedan 1890 har det funnits fem bostadshus, ett för varje lotsfamilj. Det äldsta är från 1802, det yngsta från 1955, då det byggts upp efter en brand. Ett av dem, Norgehuset, rymde också skolsal och i ett annat fanns även ett rum för tillfällig personal, som Lotsverkets ambulerande lärarinna. 1916 bodde 33 personer på Storö, däribland lärarinnan. Här fanns sjutton barn och tre familjer hade piga. Förutom lotslönen försörjde man sig med fiske, höns, fyra kor och 40 får som betade på ön. 1916 var dessutom två dagkarlar anställda för sill- och hummerfiske. Lotsarna hade ensamrätt på hummerfisket fram till 1929, men de fick betala en avgift till staten för förmånen.

Under denna vandring med den lokala guiden fick vi förutom all historia också klättra upp i lotsutkikens höga torn, därifrån var utsikten hänförande.

När det var dags att borda båten för återfärd till fastlandet sken solen från en klarblå himmel. Färden mot Grebbestad blev njutningsfull i solsken och en minskad sjögång och nu gick vi in i skärgården norr om Otterön och söder om St. Klövskär. Tillbaka vid bryggan i Grebbestad klev vi på bussen för färd till Fjällbacka.

Väl i Fjällbacka konstaterade guiden att vi var för sena för att hinna vandra och se inspelningsplatserna för Camilla Läckbergs filmer. Vi fick därför i stället information om Ingrid Bergman, och fick se hennes byst och informationsutställning. En kortare promenad hann vi också göra, en del vandrade upp i Kungsklyftan som Oscar II invigde 1887. Anledningen till förseningen var att båtfärden ut till Väderöarna p.g.a. sjögången tog 35 minuter längre tid än planerat.

Färden gick nu vidare till Svenneby gamla 1100-tals kyrka. Denna kyrka är under renovering och kunde därför endast beskådas från utsidan. Det som är lite annorlunda med denna kyrka är att klocktornet står på ett berg alldeles bakom kyrkan, detta för att klockringningen skulle höras i alla riktningar. Här bjöds vi också på eftermiddagskaffe innan vi fortsatte hem till Muséet där vi ankom vid 19-tiden enligt plan.

Uno Dahl