Så startade Svenska Aeroplan AB i Trollhättan

Från SAAB-veteranförening Trollhättan
Version från den 30 april 2021 kl. 16.09 av Saabvetthn01 (diskussion | bidrag)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till navigering Hoppa till sök

SÅ STARTADE SVENSKA AEROPLAN AB I TROLLHÄTTAN

Kurt Lalander

Start SAAB i Thn-1.jpg

Född 1910 i Östersund
Examen KTH
Anställd vid Saab i Trollhättan 1937
Flyttade till Saab Linköping som kontrollchef 1941
Chef för provverkstad, mark- och flygprov 1946
Utnämnd till överingenjör Mitten av 50-talet
Chef för serieproduktion fygplan 1968
Avgick med pension 1975



Veteranklubben Saab har genom tillmötesgående av fru Ebba Lalander erhållit ett manuskript till en uppsats författad av framlidne

överingenjören vid Saab-Scania, Kurt Lalander. Uppsatsen som har rubriken "Så startade Svenska Aeroplan AB i Trollhättan" är

daterad 1973-01-19 och är vad vi vet icke tidigare publicerad. Då vi anser att uppsatsen har en given plats i våra samlingar av

Saab-Minnen, del 5, ger vi här densamma till en större läsekrets och framför vårt tack till Ebba Lalander, som välvilligt ställt uppsatsen

till vårt förfogande.

Självfallet begränsas nedanstående till den information och egen synvinkel som jag, Kurt Lalander, såsom f d grön byggnads- och

kontrollingenjör vid Saab-T 1937-1940, kan minnas eller återfunnit sporadisk notering om så här 35 år efteråt.

Att jag fick förmånen att vara med från förstastund i Saab-anläggningarnas tillblivelse i Trollhättan, fr o m 10 augusti 1937,

sammanhängde med att jag ett år tidigare, som flygmekaniskteknolog med tre muntliga tentor kvar, hade erbjudits och tagit

anställning hos Sparmanns Flygplansverkstad på Lilla Essingen i Stockholm, som assistent till beräkningschef Bo Lundberg.

Mellan direktör Edmund Sparmann, Flygvapnet och "flygprojekteringsbolaget" Förenade Flygverkstäder samt enligt svenska regeringens

intensioner, träffades nämligen i augusti 1937 en uppgörelse om nedläggning av Sparmanns rörelse däribland konstruktionsarbete

på jaktplansprojekt E4,som avsågs efterfölja förnämliga övningsflygplanet Sparmann-jagaren. Personalen, totalt 60 man, skulle

därvid erbjudas fortsattanställning inom planerad flygindustriupprustning, i första hand hos Nydqvist och Holm, Trollhättan, där

"dotterföretaget" Svenska Aeroplan AB skulle etableras vid sidan av befintlig flygmotortillverkning.

Allan Hedström, Axel Rickberg och jag var de av Sparmanns cirka 20 tjänstemän som först och med mycket kort varsel sändes till

Trollhättan; de förstnämnda fick t v konstruktionsuppdrag och jag fick av Nohabs direktör Dellner uppdraget att hjälpa en

"Österrike-amerikan", Gassner, medlayoutarbete och entreprenörssamband beträffande en blivande flygplansfabrik på nyinköpt område inom Elfstad

en halv mil norr om Trollhättan.

Jag fick ingen närmare orientering om Gassner, men på det kontor jag placerats i fanns projektritningar på ett bombplan som signerats av

Gassner, vilket ökade min spänning inför mötet. I tre dagar väntade jag förgäves på Gassner, som sades vara på väg från

USA, men som för övrigt aldrig anknöts till Saab Trollhättan, utan till projektarbete inom Förenade Flygverkstäder tillsammans

med bl a Sven Werner. Jag fick därför, av direktör Dellner, order att själv omgående starta layoutverksamheten Gassner förutan,

men med god hjälp av vissa Nohabchefer, bl.a motorverkstadens chef Larsson och även av Göta Kanals direktör Norman, som engagerats

som konsult.

Förenade Flygverkstäder hade nämligen inför tilltagande krigshot ute i Europa, låtit Tekniska Byggnadsbyrån i Stockholm offerera

en relativt stor industrianläggning, lämplig som flygplansfabrik, vilken även kontrakterats med byggstart i slutet av augusti 1937.

Jag överhopades sålunda med befintliga och en tilltagande ström av ritningar, specifikationer och skriverier med uppgift att

granska och detaljplanera byggnadernas användning samt förbereda anskaffning av viss driftsutrustning, t ex för ytbehandling

och härdning, vilket ingalunda var lätt, dels eftersom det var första gången jag stod inför en dylik uppgift och dels eftersom

det ej var bestämt vad det var för sorts flygplan som skulle byggas.

Det antyddes konfidentiellt att första tillverkningsobjektet kunde bli licenstillverkning av ett bomblygplan, t ex en typ

Blenheim eller Junker 86, i väntan på ställningstagande till inhemskt Saab-projekt eller projekt från "konkurrenten"

ASJA i Linköping.

Byggkontorsuppgifter blev ingalunda lättare av att redan inom ett par veckor anlände verkmästare Olsson med en stor arbetsstyrka,

som snart skulle upp i 200 man, för att starta schaktning och grundläggning av byggnaderna, varför det blev en vådlig press från

Tekniska Byggnadsbyrån i Stockholm och deras verkmästare på Älvsjö, att få definitiva besked om mellanväggar, portar, golvkanaler etc.

vilket åtminstone Göte Magnusson och K G Holmström inom nuvarande Saab Scania layout- resp. driftsavdelning förvisso förstår vad det innebar.

Start SAAB i Thn-2.jpg

Utan utomordentlig hjälp av Sparmanns f d sekreterare Rut Wassberg, som senare blev fru Algot Larsson, hade jag snart drunknat

bland alla handlingar, brev, besök, telefonsamtal, fakturor och snabbutryckningar till byggplatsen.

För övrigt fick Saab-embryot vid Nohab snart förstärkning genom anställning av Bertil Sjögren, som blivande planeringschef,

samt Bertil Björkman, som några år senare blev chef för serviceavdelningen vid Saab i Linköping, Under hösten 1937 utsågs

styresmannen vid CVV, Claes Sparre, till chef för den blivande fabriken, Om jag minns rätt tillträdde Sparre sin nya befattning

den 1 januari 1938.

Sparre tog för övrigt med sig från CVV under våren 1939, Jerk (Erik) Rydberg som verkstadsingenjör och Olov Holm som elingenjör,

i slutet av 1937 anlände Agne Lundgren från Douglas Californien, med erfarenhet från konstruktion och tillverkning av DC:or och

anställd vid Saab för att "utrusta fabriken och starta produktionen", Lundgren återvände efter ett par år till USA och Lockhead

som chef för försöksavdelningen där, varefter Jerk Rydberg blev verkstadschef och Nisse Nilsson verkstadsingenjör.

Men mera om "bygget" innan jag fortsätter med verksamhets- och personaluppbyggnad.

Tack vare en ovanligt blid, men på Älvsjö synnerligen lerig vinter 1937/1938 och stora personal- och leverantörsinsatser,

gick fabriksbyggandet raskt framåt, vilket torde framgå av foto nedan, taget första kvartalet 1938.

Start SAAB i Thn-3.jpg

I början av februari 1938 var det dags att "layouta" väggar och betongplattor i och för anbud och kontrakt med särskild

entreprenör som färdigställande under sommarhalvåret.

Start SAAB i Thn-4.jpg

Februari 1938 innebar även att fabrikens första vidareutbyggnad blev aktuell. I företagsledningen hade det nämligen beslutats att

flygmotortillverkningen inom Nohab skulle flyttas ut till och samordnas med blivande flygplanstillverkning på Älvsjö.

Anbud på den stora utbyggnaden av kontor och verkstäder för motorfabrikation ankom sålunda till mitt, fortfarande personalfattiga,

byggnads" kontor den 11 februari 1938, för granskning och överarbetning innan beställning inom kort lades ut, även denna gång

till Tekniska Byggnadsbyrån.

I slutet av april 1938 var en pumpstation med reningsanläggning så pass klar vid Götaälvstranden nedanför fabriken att pumparna

kunde startas, vilket var en väsentlig förutsättning för begynnande flyttning av flygsidans kontorspersonal från tillfälliga Nohablokaler

till Saab Älvsjö under maj 1938 och därefter allt eftersom lokaliteterna färdigställdes.

Dessa byggproblem fick jag emellertid efter en intressant och intensiv tid överlämna i andra händer 1 juli 1938 eftersom jag

utsetts till chef för blivande avdelning för tillverkningskontroll flygplan och sedermera även för flygmotorer när motortillverkningen

överflyttades till Älvsjö.

Under första halvåret 1938 hade beslut fattats om brådskande licenstillverkning av Junkers bomb lan, Ju 86 i 40 exemplar att

levereras oktober 1939 till augusti 1942, varvid några stycken i början skulle hopmonterats med sjunkande andel skrovdelar och

slutmonteringsmateriel från Junkers samt modifiering ske till installation av vid Nohab licenstillverkade My XXIV-motorer.

Beslutet innebar enligt Junkers kapacitetsberäkning ett personalbehov av bortåt 400 kollektivanställda vid tidpunkten

för första flygning.

Som bakgrund till hur obetydligt Saab Trollhättan med 400 man var i förhållande till utlandet, kan påminnas om att Tysklands

flygindustri då omfattade minst 75 000 man och beträffande USA kan nämnas att Agne Lundgren, som nu lever som pensionär och bonde på

Hawaii, berättade vid Sverigebesök sommaren -72, att strax före USAs inträde i andra världskriget tillverkade USAs tre största flygföretag i

samarbete 300 bombplan i månaden, ävensom att vid en samleverans av 300 dylika obeväpnade flygplan till Hawaii, sköts samtliga ned

av japanerna vid deras överfall på Pearl Harbour.

Personalanställningen skedde i stort efter Junkers beräkningar, men produktion av B3, som var Flygvapnets beteckning på

svenska Ju 86, stoppades p g a ändrade planer kring årsskiftet 41/42 i och med leverans av 16e flygplanet Detaljtillverkningen

var då i stor utsträckning klar för samtliga 40 flygplan.

De sista flygplanen levererades för övrigt med Piaggiomotorer, vilka även användes i FVs Caproniflygplan

Bland personal i arbetsledande ställning som anställdes under Saab Trollhättans tre törsta år, minns och nämner jag gärna följande:

Chef för det växande konstruktionskontoret var sedan mars 1938, Hans Nenke (från Sparmanns), Hampus Mörner blev senare Nenkes närmaste man.

Verkstadssidan fick utöver tidigare nämnda Agne, Jerk och Nisse, god förstärkning inom detaljtillverkning och sammanbyggnad av Weiser,

Fritsche, Kristenson och Erik "Ving"- Svensson, samtliga från Sparmanns, Vidare Erland Ljung slutmontering och Erik Larsson,

tidigare Nohab, som i februari 1938 inkopplades på fabrikens starkströmsanläggning och senare, när Olov Holm övergick till kontrollen,

på flygplanens elinstallation.

Från USA engagerades under några år Blumenthal som plåtformningsspecialist,

Ekonomifunktionen sköttes under någon tid av Wickert (från Sparmanns) och under hösten 1938 anlända kapten Uno Rydberg som inköpschef.

Från Flygvapnet kom som kontrollchef vid Saab Trollhättan, K G Berglund med 0 Lindfeldt som assistent för att framlägga FV:s

önskemål och krav på materialleveranser och flygplanstillverkning.

Min uppbyggnad av kontrollverksamheten startade med egna studier, dels under juli 1938 vid CVV och dels under augusti, tillverkning

och kontroll av JU 86 hos Junkers i Dessau, Aschersleben och Halberstadt, samtidigt som Bertil Sjögren där diskuterade

planeringsuppläggning m m och Olov Holm Ju 86s elinstallation.

Vid hemkomsten gällde det att snabbt anpassa och komplettera kontrollunderlag, tillverknings- och processinstruktioner,

skaffa utrustning för kontrollmätningar och materialprovning och i övrigt bygga upp kontrollverksamheten. Sistnämnda indelades i en

ankomstkontrollsektion inkl material- och processövervakningslaboratorium under Bo Bergström och en tillverkningskontrollsektion under

Åke Sweno samt el-kontroll under Olov Holm, som även var inkopplad på fabrikens elanläggningar, Under Sweno handlade Ove Månsson detaljavsyning

och Algot Larsson sammanbyggnads- och monteringskontroll och som min assistent anställdes Åke Weimer, Till Sweno anställdes bl. a en mycket

skicklig ritsare och senare förman, Rundberg, numera chef för Saab Trollhättans s k reamotorverkstad, Både Sweno och Larsson kom från Sparmanns.

Jag har ofta nämnt fd Sparmannsanställda ovan. Utan denna kärna av personer med flygplanserfarenhet hade det varit mycket svårare

att personellt bygga upp flygplansindustrin i Trollhättan Den övriga personal som anställdes hade mycket sällan flygplanserfarenhet,

varför de måste läras upp, vilket var mycket betungande eftersom även personalomsättningen var hög. Som exempel kan nämnas att till Sweno,

som hade 130 man i kontrollen när belastningen var som störst under 1940-talet, anställdes under åren 1938-1948 inte mindre än ca 1 000 personer.

En av de Sparmannsanställda som inte kom till Saab i Trollhättan var Bo Lundberg som i stället sökte sig till Götaverkens

flygplansavdelning. Som bekant blev han sedermera chef för FFA, Flygtekniska Försöksanstalten

Som väl många minns, har läst eller hört talas om, möttes Hitler, Chamberlain, Daladier och Mussolini i München den 29 5eptember 1938

i ett försök att undvika krig, Dagen därpå överföll Hitlers krigsmakt Tjeckoslovakien- Detta hindrade inte Junkers att fullfölja sina

kontrakterade verktygs- och materialleveranser till Saab.

För oss på Saab blev det än mer angeläget att forcera tillverkningsstarten och klara vårt leveransåtagande till Flygvapnet,

vilket vi också lyckades med genom att få upp första 86an i luften den 24 augusti 1939, med Claes Smith från Linköping som provflygare och

Claes Sparre som andre pilot och observatör.

Bland allt det som hände under Ju 86-tillverkningen vill jag endast nämna några exempel:

Ju 86-licensens verktygs- och jiggsats, som var en av många som Junkers tagit fram "på sikt", visade sig ha legat flera år

"i malpåse", Sålunda oberörd av ett stort antal utvecklingsändringar, vilket ledde till många obehagliga överraskningar och mycket

merarbete både för oss Saabare, inte minst Sweno, och för Junkers förbindelsepersonal (Miihlius m fl) samt

verkstadsingenjörer (Wilke m.fl.)

Inställningen till tyska förbindelsepersonalen var, speciellt på verkstadsgolvet, misstänksam p g a kriget och eftersom "tyskarna

sprang omkring med kartor och andra hysch", Ibland blev det urladdning, såsom när Algot Larsson i samråd med Sweno under den

utomordentligt pressade besiktningen (dag, natt och söndagar) av den första B3:an beordrade utbyte av en kinkskadad trimroderlina och,

när Junkers monteringsinstruktör gick emot beordringen, klippte av linan Den tyske "gauleitem" kunde då inte i vredesmod hålla tillbaka

att om och när tyskarna inom kort sannolikt skulle ta hand om Sverige, så skulle Sweno och Larsson minsann försvinna, Sweno kunde förstås

ej tåla dylik antydan utan genmälde att han skulle begära hos Sparre att tysken omgående sändes hem, Tysken hann dock före till Sparre

varför Åke Sweno fick "en omgång" innan han hann förklara och stormen så småningom lade sig,

När My-motorn i den nykonstruerade Ju 86-installationcn skulle startas första gången av oss nybörjare (funktionsjiggprov förekom

inte på den tiden, i varje fall ej vid Saab), vägrade motorn envetet att starta trots alla ombesiktningar efter förbiseenden på ritningar

och i flygplanet, För att då eliminera ett system i taget, hängdes på K G Berglunds inrådan, ett vanligt bensinfat i en galge på lämplig

tryckhöjd över flygplanets motor med slang direkt till förgasaren, och se, motorn gick omgående igång vid startförsöket och på så sätt

fick vi tag på en felfungerande backventil i bränslesystemet.

Start SAAB i Thn-5.jpg

Ett annat problem utgjorde f1ygfältet, som täckdikats, planats och besåtts på våren, men som vid första rullförsök med B3an i augusti 1938, vilket skedde efter några regniga dagar, var så mjukt att flygplanshjulen försvann i lermarken en kort sträcka utanför hangarplattan.

Hangaren var för övrigt inte färdigbyggd vid denna tidpunkt utan slutmonteringshallens area innanför skjutportarna användes för hangararbetena, Dessbättre torkade fältet upp relativt snabbt så att första flygningen kunde ske planenligt i närvaro av åtskilliga prominenta inbjudna.

Speciellt i tjällossningen våren 1939, var fältet så löst att vår enda chans att flyga B3 var att göra detta i gryningen medan nattfrosten fortfarande fanns kvar i fältets ytor, och ibland under förutsättning att vi fick Claes Smith att vakna.

Vid en provflygning med den tredje B3an ovanför ett molntäcke som täckte hela södra Sverige, råkade Smith med K G Berglund som

observatör ut för en mycket kraftig luftström mot öster utan att de visste om det, När Smith efter genomfört provprogram "över

Västergötland", gick ned genom molntäcket "mot Trollhättefältet", kom han ut över idel vatten som han först trodde var Atlanten

och därför tänkte gå österut (vilket hade fört honom till Baltikum), men som företagen pejling visade vara Östersjön.

På hemväg började bränslet tryta över östra Småland varför Smith hastigt fick sätta ned den rätt så stora B3:an på en mindre sjö,

vilket visade sig vara täckt med djup snö som kanske blev deras räddning eftersom planet åkande på buken med trasigt ställ,

stannade just när det kommit till den branta strandkanten på andra sidan sjön.

Det var mycket nervöst innan vi sent på kvällen fick telefon från Claes och KG att de befann sig i en avsides, nästan väglös bondgård

vid en tjärn några mil från Horn, som det tog oss en god stund att hitta på kartan.

Bärgningen blev en besvärlig historia, som kanske framgår av foto nedan, men om jag minns rätt kunde vi senare relativt lätt

reparera och leverera haveristen.

Start SAAB i Thn-6.jpg

Under 1939-1940 drogs som bekant Skandinavien, utom Sverige, in i kriget. Dels överfölls Finland av ryssarna som ville flytta

sin finska gräns västerut och överhuvud taget förekomma ett tyskt anfall via Finland.

Dels överföll tyskarna Danmark samt något senare, den 9 april 1940, även Norge och då hängde det nog på ett hår att även

Sverige drabbats. Åtminstone upplevde vi vid Saab Trollhättan saken så och under högsta spänning, eftersom tyska flygplan

på väg till och från Norge, på oroande låg höjd överflög vår fabrik och flygfältet, som vi översållat med inrekvirerade

civila bilar samt spanska ryttare för att söka förhindra obehörig landning, En av Norge-invationsdagarna då särskilt många

tyska flygplan var inom synhåll, var det för övrigt så kritiskt att Sparre beordrade några av sina närmaste att med vapen i fickan

bevaka att ingen av tyskarna vid Saab Trollhättan gav Görings flygplan några tecken eller gjorde något annat "sattyg".

På min lott föll därvid det olustiga uppdraget att under några timmar "konsultera" Nenke som fortfarande hade tyskt medborgarskap;

Sparre och vi visste ju inte var nazisterna hade sina "verktyg".

Saab Trollhättan påverkades även av kriget i Finland, där ju som bekant ett antal svenskar kämpade på finnarnas sida, bland dem

Lars Brising och von Rosen. Den sistnämnde behövde kulsprutetorn och bomfällningsanordning för brandbomber på den DC-2:a

vilket föll på Saab Trollhättans lott att förverkliga, Finnarna köpte även ett 30-tal Brewster-maskiner från USA och ett 20-tal

Fiat-jaktplan samt några engelska Lysander, vilka anlände till Saab Trollhättan för ihopmontering och provflygning innan de, som regel av finska förare, flögs hem till Finland.

Start SAAB i Thn-7.jpg

DC2

Start SAAB i Thn-8.jpg

Brewster

Start SAAB i Thn-9.jpg

Westland Lysander

Dessa uppdrag satte särskild färg på verksamheten i fabriken, bl. a var maskinerna intressanta att lära känna liksom servicemän

och provflygare från resp. fabriker, Italienske provflygaren Conniasca (?) var för övrigt gift med filmskådespelerskan från bl a

"Tredje mannen", Alida Valli, och när hon satt uppkrupen på en monteringsbrygga, virkande knäskydd åt finnarna, fick Saabarna

anledning att studera mera än Fiat-planen.

En kapten Bremer samt fabrikspiloterna höll en inflygningsskola med de finska förarna av vilka många endast hade några tiotal

flygtimmar bakom sig. Undra på att finnarna ibland glömde fälla ut ställen så att vi fick hjälpa till med propellerbyten och

bukreparationer m m.

En dag andra halvåret 1940 sammankallade Sparre sina avdelningschefer och meddelade att den helt oväntade nyheten att Saabs

flygplansdel av Wennergren sålts till Wallenbergssidan för att ingå i ett ombildat Svenska Aeroplan AB i vilket även Svenska

Järnvägsverkstäderna:s Aeroplanavdelning skulle ingå. Vidare att det ombildade bolaget skulle ha sitt huvudkontor i Linköping

under dir Wahrgren samt att vi omgående måste separera från flygmotorsidan som anslutits till Volvo och skulle få ny chef

i stället för Sparre, dvs vi skulle slå isär alla relativt nyligen arrangerade gemensamma avdelningar och resurser på såväl

kontors- som verkstadssidan.

Så snart man hunnit slå upp provisoriska kontor inom flygmotorverkstäderna, flyttade Flygmotors tjänstemän dit och ett särande

av maskinpark och processanläggningar etc. vidtog under minsta möjliga, men självfallet kännbara, störning för resp. produktioner

och övrig verksamhet.

Flygplansarbetet inom Saab Trollhättan och Saab Linköping skulle samordnas varvid det tekniska arbetet koncentrerades i huvudsak

till Linköping medan produktion skulle ske både i Linköping och Trollhättan.

Efter någon tid följde jag med Sparre till Linköping för att bl a träffa dir Wahrgren, varvid jag och Saab Linköpings kontrollchef

Sigvard Larsson fick i uppdrag att likrikta kontrollverksamheterna inom Trollhättan och Linköping samt gentemot Saabs allt flera

och fortsättningsvis allt oftare gemensamma materielleverantörer.

1 början av 1941 fick jag i uppdrag av dir Wahrgren att inkomma med ett förslag till central kontrollfunktion för företaget,

motsvarande redan etablerad central planerings- och inköpsfunktion, direkt under VD. Mina synpunkter diskuterades och accepterades

i februari, varefter jag erbjöds anställning som chef för centrala kontrollfunktionen i Linköping fr o m april 1941, varvid Weimar

blev min efterträdare som kontrollchef i Trollhättan. Weimar flyttade dock relativt snart och efterträddes då av Lars Tullberg.

Som resultat av samordning av produktionen, fick Saab Trollhättan order att delta i tillverkning av B5 och något senare att tillverka

vissa versioner av B17 (L10), som konstruerats och utprovats av Saab Linköping. En första sändning 17-detaljer avsändes för

övrigt från Linköping till Trollhättan den 29 april 1941.

Därmed vill jag avsluta mina minnesglimtar från Saab-starten i Trollhättan, vilka, som jag inledningsvis antydde, ibland kan

vara ofullständiga och måhända ej helt korrekta.

Utgivare: Veteranklubben Saab Linköping 1988