VIPS 5-93 Genom rövarbarrikader och i 40 graders ökenhetta "Susanna" (93:an) klarar allt

En egyptisk lerväg är värre än svensk isgata, men med Saab 93 tar man sig fram även på bottenlösa byvägar, berättar här redaktör Björn Berndtson. Redaktör Berndtson är undervisningsexpert hos UNESCO och har tidigare tjänstgjort i Pakistan och Indonesien. De senaste åren har han varit stationerad i Egypten och därifrån kommer denna lovsång över Saab 93, som han inköpte under sin Sverige-semester sommaren 1957.

Saab-93 i Egypten

GENOM RÖVARBARRIKADER OCH I 40 GRADERS ÖKENHETTA - ”Susanna” (93:an) KLARAR ALLT

Den östra gränsen av Kairo utgöres av en hög klippvägg där en gång slavar högg sten till pyramiderna. Tar man sig upp den vindlande vägen blir man väl belönad, ty utsikten över Kairo med Citadellet, Nilen och pyramiderna i bakgrunden är alltid lika hänförande.

Men bakom sig har man Sahara och jag lärde mig den lilla läxan att det inte är så värst rådligt att ge sig långt in i den tysta ensamheten. Så här gick det till:

Nyfikenhet som kunnat bli dyrköpt Uppe på klippkanten ligger ett nybyggt kasino med en bra restaurang. Många söker sig dit upp därför att det är 10° svalare där i ökenkanten.

Min lilla Saab 93 har tagit mig upp till svalkan då och då. Här kan ”hon” (ja, jag har döpt henne till Susanna), visa hur bra hon är att ta kurvor, ty vägen är ”alplik” ett litet stycke.

Efter ett av restaurangbesöken fortsatte jag av nyfikenhet utefter krönet och kom in i sönderbruten klippterräng. Vägen är bred, asfalt hela sträckan upp till kasinot. På andra sidan ”civilisationen” — restaurangen — är vägen däremot endast några bilspår i den klippiga sandterrängen och man känner sig inte lockad att fortsätta så värst långt. Så efter några minuter började jag söka efter en vändplats. Det var lätt att hitta en trots skymningen och jag var på väg hem igen ...

Men plötsligt stod två män på vägen och gjorde tecken att det var bäst att stanna! Knappast! Vreda ord följde mig när de hoppade ur vägen för Susanna som snällt ökade farten utan att visa någon rädsla.

Skönt, tänkte jag, och lovade mig själv att inte ta den här vägen igen — man vet inte vad som kan hända så här i ödemarken.

Man skall inte ropa hej... för runt nästa krök var en liten låg stenbarrikad uppbyggd. Några män var i färd med att göra den starkare.

Man var tydligen besluten att ha en pratstund med mig.

Susanna skrapar magen Oturligt nog för dem fanns det två hål just lagom för Saabens hjul och med sten i hjärtat skrapade jag över. Medan jag samlade hop mig själv jag tänkte på Saabfabrikens löften: Den kraftiga, helsvetsade ... kvalitetsprodukt som ger . . . skydd och trygghetskänsla ... den släta undersidan ger minskat luftmotstånd ... lägre bränsleförbrukning, bättre acceleration och högre toppfart.. . alla delar är lätt utbytbara ... finns ständigt i lager . .. underredsbehandlad — ljud och värmeisolerad ... men sådana tankar avbröts brutalt — man hade tydligen varit flitig under de korta minuter det tog mig att vända, för lyckligt och väl tillbaka till civilisationen hade jag

    forcerat 3 barrikader

— den sista så hög att stenhögen vid sidan av vägen var den enda framkomliga möjligheten.

Jag tog in Susanna på en servicestation för att plåstra om henne, men det enda som kunde upptäckas var bulor på ljuddämparens skyddsplåt.