"Hemligheta" - ladan där Sonetten föddes

Vad hände på "Hemligheta"

Några blad ur en bilarbetares liv med minnen från 1955 av Arne Frick

Hemligheta-02.jpg Hemligheta-03.jpg

Varför skulle jag in till Rolf Mellde? Det var skärtorsdag 1955. Vår verkmästare Gurra (Thage Gustavsson) hade slutat för en tid sedan och någon ny var inte tillsatt. Men en timme före vi skulle gå hem denna skärtorsdag blev nestorn i gänget på ”labbet”, Karl-Evert Eriksson inkallad till Mellde. Och vi andra var snabba att tala om för honom nu blir du förman ska du se! Även om vi andra gärna småretades med Karl-Evert och sade att om vi bara fick lika mycket i timmen som han så skulle vi göra lika lite. Men visst var vi eniga om att Karl-Evert var rätte mannen om någon i gänget skulle komma ifråga. Efter några minuter kommer Karl-Evert tillbaka, och det syntes på långt håll att vår spådom gått i uppfyllelse. Och av hela hjärtat gratulerade vi honom att Mellde hade gjort ett gott val.

Men när Karl-Evert väl fick ordet sa han att jag skulle omedelbart in till Mellde. Skulle jag? Vad hade jag nu gjort för galet? Det var med viss spänning jag lämnade verkstan för att gå in på kontoret som ju var en främmande trakt. Väl inne får jag ordern: Vad du än svarar på det jag nu säger så får du inte knysta ett ord om vad vi talat om! Order och därmed basta! Oj vad ska komma nu? Skulle jag lånas ut till produktionen igen, som jag varit när jag hade nöjet att vara instruktör då den första provserien om 20 bilar med chassinr. 004 till 0024 tillverkades 1949? Eller hade möjligen verkstadsingenjören ”Rönisse” varit framme. Jag hade ju föredragit mitt nuvarande jobb istället för att som han ville, bygga flygplan i Linköping. Frågorna snurrade i mitt huvud.

Vill du vara med att i all hemlighet bygga en sportbil, utanför Saab. Du får två minuter att tänka över saken. Det behövdes inga två minuter. Äventyr av det slaget tackar man inte nej till, så jag tackade ja! Jag fick order att samla ihop alla mina verktyg innan jag gick hem, och att finnas här lite tidigare än vanligt på tisdag efter påsk, samt att ha min bil med mig. Lars-Olov Olson kommer att visa vart du skall åka. Uppfattat! Och en sak till: Inte ett knyst om vad du skall göra. Inte ens till din fru får du säga ett endaste knyst. Ja, kanske kan du tala om var du kommer att finnas, men inte mer.

Frågorna haglade över mig när jag kom ut igen till verkstan. Men nu var det dags att gå hem för dagen och veckan, så man hann inte med så många frågor. Och väl hemkommen kunde jag bara berätta att jag skulle vara på ett annat jobb ett tag. Var då? Ja, det visste jag ju inte än, bara att jag måste ha min egen rätt nyligen inköpta begagnade SAAB 92. (Den hade chassinr. 007 och var ur den första provserien om 20 bilar som jag var med om att montera. Den hade tidigare körts först av konstruktionschefen Gunnar Ljungström, och sedan av designern Sixten Sason. Efter mig renoverades den och kom som veteranbil i familjen Wallenbergs ägo)

På ”Hemligheta” Tisdagen efter påsk fanns jag mycket riktigt på anvisad plats. Lars-Olov kom och jag tog mina verktyg till bilen, varpå den hemliga färden startade med Lars-Olov före och jag efter. Färden gick över den då smala byvägen över flygfältet, svängde söderut vid Forsstena, österut vid Bryggum och sydost ut vid Mulltorp, passerade Brunnered och svängde till sist in på gamla vägen in i Åsaka stationssamhälle. En sista högersväng, och jag såg en lagård rakt fram där vi stannade. Vi var tydligen framme.