2018-09-12 Besök på Skvaltkvarn och grottor, Hunneberg

Skvaltkvarn och grottor, Hunneberg, den 12 september 2018

En tapper skara på drygt tio personer samlades i regnet vid Prästeklev för att under ledning av Harry Persson från Västra Tunhems Hembygdsförening få reda på mer om ”Skvaltkvarnen” och kalkstensgrottorna.

Skvaltkvarnen byggdes 2002 av fyra eldsjälar efter förebild av gamla kvarnar i området. På 1600-talet fanns ca 30 kvarnar på bergen och genom studiebesök på kvarnar i bygden resonerade man sig fram till en konstruktion. Virket togs från Hunneberg och man gjorde en knuttimrad byggnad på Harry Perssons gårdsplan. I efterhand ordnades byggnadslov! Kvarnen flyttades sedan till nuvarande plats efter att man gjord iordning en damm strax ovanför kvarnen.

Kvarnmaskineriet byggdes som det sett ut sedan urminnes tider, vattenhjulet med tolv skovlar har vertikal axel. Benämningen ”skvaltkvarn” kommer av ett gammalt ord för att vattnet skvätte runt kvarnhjulet. Kvarnstenarna är tillverkade i Bohuslän av bohusgranit. Tyvärr var det för lite vatten i dammen för att kvarnen skulle kunna startas.

Nästa stopp var vid kalkstensgrottorna som ligger längs med vägen som går nedanför Hunneberg. Man började bryta kalk i mitten på 1700-talet och som mest arbetade 200 man i kalkbrotten. Under 1800-talet var det ont om arbetstillfällen i jordbruket, så arbete i kalkbrotten erbjöd ny inkomstkälla. Dessutom var jordarna dåliga, men dessa blev bättre genom att mineraler i jorden frigjordes när man kalkade dem. Det byggdes många stugor i det s.k. Floget under 1800-talet av arbetarna i kalkbrytningsschakten.

Kalksten och alunskiffer förekommer blandat under ett lager diabas. För att få loss stenen använde man svartkrut och hackade loss och transporterade sedan ut stenen för hand. Grottorna är mellan 30 och 50 meter djupa och det rekommenderas att man inte går in i dem.

Kalkstenen brändes i ugnar där kalksten och finfördelad alunskiffer packades i sju lager med ved i botten. Alunskiffern är oljehaltig och brännbar. Kalken brändes i cirka 14 dagar innan den ”släcktes” med vatten och föll då samman till ett finfördelat pulver som kunde användas både som jordförbättring och som byggmaterial. I trakten fanns flera brännugnar, bl a vid Nygårds egendom, och i Önafors fanns även ett cementbruk där man använde alunskiffer.

Harry Persson berättade också om den gamla den eken som finns nära grottorna och som kallas ”ringeken”. När klockaren såg ett begravningsfölje på väg till Västra Tunhem passera just den eken kunde kyrkklockorna börja ringa.

Efter den intressanta informationen om grottorna åkte vi vidare till Västra Tunhems bygdegård. Där fick vi se Spannmålsmagasinet, Jungfrulyckan och Birger Janssons rotmuseum. Det senare består av en samling rötter och andra träformationer som har de mest fantastiska former!

Spannmålsmagasinet har flyttats från Spannmålsgatan i Trollhättan, där det användes just för lagring av spannmål. Inne i huset finns delar från en utställning om Västra Tunhem samt en del gamla arbetsredskap och gamla cyklar.

Jungfrulyckan flyttades till bygdegården 1940 och illustrerar hur en bostad kunde se ut på 1800-talet.

Den lilla utflykten avslutades med kaffe inne i Jungfrulyckan. Under tiden vid bygdegården hade solen kommit fram!

Pernilla Björck