Kontrasternas värld: Mörkrummet och rampljuset

Bilaga

1987-03_VIPS2

Gunilla Svensson i sitt dagliga värv

Kontrasternas värld: Mörkrummet och rampljuset

Varje dag går 37 800 människor till sitt jobb på Saab-Scania. Det är deras ansträngningar som avgör företagets framtid men samtidigt är det 37800 individer, som alla bär sin historia att berätta. I den här lilla serien - "En dag på Saab-Scania' — återberättar vi några av dem.

Hennes värld är egentligen alldeles uppochnedvänd. På dagarna sitter hon i mörkrum (hos Saab-Scania). På kvällarna står hon längst fram i strålkastarljuset — eller rättare sagt: i rampljuset som ledande stjärna vid Kammarteatern i Trollhättan. Det här kräver en förklaring, låt oss börja med teatern.

Kammarteatern i Trollhättan är en renodlad amatörteater i den meningen, att ingen av de medverkande tar betalt. Allt bygger på frivilliga insatser. Det hindrar inte att teatern anses vara mycket "proffsig". Det tyckte t ex Uno "Myggan" Ericsson och såg till att ensemblen fått gästspela i både Göteborg och Stockholm. För ett par år sedan visade TV teaterns musikal om och kring Evert Taube.

Kammarteatern håller sig med en ledande Stjärna, hon heter Gunilla Svensson. Kunde man pastå att hon är teaterns primadonna?

- Helst inte säger Gunilla Svensson själv. Det låter lite löjligt, men om någon skulle säga att jag är en "prima donna" så tackar jag och tar emot.

Många anser att Gunilla skulle kunna göra en vacker karriär som skådespelerska, på heltid, om hon hade lust.

- Nja, säger Gunilla. Ju mer man har sett och varit med om ju mer övertygad blir man om att det är absolut bäst att syssla med teatern som hobby. På det sättet får man ut godsakerna av det hela samtidigt som man slipper avigsidorna.

Heltiden ägnar Gunilla i stället åt Saab-Scania. Sedan sex år tillbaka arbetar hon som kopist på fotoavdelningen i Trollhättan. Det är ett yrke som kräver fotokunnande, och gärna en viss känsla för det konstnärliga.

- Lika viktigt är nog ordningssinne, menar Gunilla. Vi är två kopister som jobbar här och vi ska dessutom hålla ordning på arkivet — som idag består av inemot en miljon bilder.

Ordning på rollerna

Ordningssinnet kommer nog också väl till pass, när Gunilla Svensson organiserar sin vardag. Ty också i vardagen gäller det att hålla ordning på rollerna:

- Gunilla är gift och har två barn. När sönerna var små, var hon hemmafru. Idag är de 20 och 17 år men bor hemma. - På Saab-Scania arbetade hon först halvtid, men sedan ett år tillbaka på heltid.

— När Kammarteatern repeterar som flitigast (och premiären närmar sig) får hon - och de andra - räkna med att ställa upp varje kväll, och varje helg.

- Det är klart att teatern tar mycket tid. säger Gunilla. Man får ge avkall på väldigt mycket, och det är bara hårt arbete som ger resultat. Men det är samtidigt det roligaste som finns. — Fördelen med att spela amatörteater är samtidigt att man får välja själv vad man vill göra, vilka pjäser man ska spela, och man får vara med och kläcka idéer.

— Vi tycker om att spela roliga saker. Bl.a. har vi gjort sex nyårsrevyer, och just nu spelar vi "Folk och rövare i Kamomilla stad". Det är härligt att spela för barn. (Och Tant Sofia spelas av just Gunilla.)

Kammarteatern spelar i en nedlagd biograf som tar 275 åskådare Man gör en större uppsättning per säsong, och den ges i regel 50 gånger eller mera — för utsålda hus. Man har därmed en publik på 15 000 personer, allra minst.

— Det finns ett stort teaterintresse i Trollhättan. Och allt eftersom vi lär oss och får ökad rutin, desto större krav ställer vi på oss själva.

Och rollerna går alltså att kombinera?

Hektiskt ibland

— Det kan bli lite hektiskt ibland, det medger jag. Men min familj ställer upp och mina arbetskamrater ställer upp och därmed fungerar det.

— Men teaterpubliken tänker kanske inte alltid på att vi som står på scenen inte kommit hem från jobbet förrän efter kl 17...

En dag kan alltså se ut så här:

Upp klockan halv sju, heldag på fotoavdelningen, hem efter kl. 17. Snabb middag med familjen, sedan raskt iväg till teatern för sminkning. Sista repliken kl. 22. avsminkning. Åter hemma och i säng omkring midnatt. Och så upp klockan halv sju...

Inga större fritidsproblem, tycks det.

Värre kan det bli att kombinera rollerna, när man spelar barnpjäser. Dessa pjäser visas inte sällan för skolbarn, under lektionstid.

— I sådana fall får man naturligtvis begära ledigt från jobbet, säger Gunilla. Det går att ordna, därför att mina arbetskamrater är hjälpsamma och ställer upp.

Sedan kan ju en utomstående betraktare finna det märkligt, att kvällens rampljus förenas med dagarnas mörkrum. Är det motsatserna som möter varandra?

— Kanske det. säger Gunilla. De som tycker om att spela teater är ofta mycket blyga i vardagslivet. Själv skulle jag aldrig väga ställa mig upp och hålla tal men om jag får klä ut mig och "vara någon annan", då vågar jag vad som helst...

- Så egentligen passar jag precis lika bra i mörkrummet som på scenen. Och jag trivs perfekt på båda ställena.

Till en skådespelerska ställer man gärna frågan: vad år det bästa du gjort?

Gunilla svarar blixtsnabbt och tvärsäkert: — Mina barn!

I rollen som primadonna