Visa källa för 2023-06-07 Båtresa med Saabveteranerna till Sydkoster och Ursholmen



Onsdagen den 7 juni steg ett gäng Saabveteraner på Ingemar Enströms buss för en resa till Bohuslän och ut på havet. Väderutsikterna spådde sol och lite vind, så det var alla förutsättningar för att det skulle bli en fin resa.<p>

Bussfärden gick från Saabs bilmuseum kl. 08:00 direkt till torget och hamnen i Strömstad och när klockan var tio bordade vi båten Kosterskär. Kaffe och bulle var framdukat så det var bara att hugga in på den välsmakande drycken med tilltugg. Båtfärden gick genom Strömstads skärgård och över Kosterrännan ut till Ekenäs på Syd-Koster. Här steg vi av båten och vandrade ett kort stycke upp till Naturrum. Här fick vi lite information om Sveriges första marina nationalpark. Därefter fick vi se en fantastisk film om livet både under och över vattenytan i denna nationalpark.<p>

Parken är belägen utanför Bohusläns kust och täcker en area av 38 878 hektar runt Kosteröarnas skärgård, den gränsar till Yttre Hvaler nationalpark på den norska sidan. Kosteröarna skiljs från fastlandet av Kosterfjorden, en 247 meter djup ränna som står i förbindelse med norska rännan. I nationalparken möts bräckt vatten från Östersjön och saltvatten från Atlanten i strömmar på olika djup. Den höga salthalten i kombination med det milda klimatet ger parken ett högt naturvärde med många sällsynta arter och biotoper.<p>

I parken finns ett av Sveriges två korallrev, präglat av en stor biologisk mångfald. Sjöfåglar och sälar är också kännetecknande för området. De äldsta spåren av bosättningar i området finns på Nordkoster, och är troligen från yngre stenålder eller äldre bronsålder.<p>

Sjönäringen var redan viktig och den ökade kraftigt med de stora sillperioderna. Det var först under 1900-talet som människor började påverka området betydligt, framför allt på grund av trålfiske. Vid sekelskiftet började området skyddas, vilket så småningom ledde till nationalparkens invigning den 9 september 2009, tillsammans med dess granne Ytre Hvaler. De blev då Sveriges och Norges första marina nationalparker.<p>

<i>Parken består till största delen av marina miljöer, med en area av 38 900 ha varav 38 040 ha är hav. Den innefattar ett område i Skagerrak från yttre delen av inre skärgården till Kosteröarna, men de största öarna som Nordkoster, merparten av Sydkoster och Ramsö ingår inte parken. Stora delar av dessa öar dock skyddade som naturreservat.</i><p>

Efter filmvisningen fick vi en kort stund att titta på utställningen i Naturrummet innan vi åter bordade båten för fortsatt färd ut till Ursholmen. Färden gick i rännan mellan Nord- och Sydkoster och därefter genom den grundfyllda Kosterskärgården där det gäller att veta var det inte finns några grynnor.<p>

Väl framme vid Ursholmen steg vi av båten och vandrade den cementerade gången upp till den lilla gruppen av hus som ligger på ön. Ovanför husen ligger de två fyrtornen varav det ena fortfarande är i bruk. Uppe vid fyrtornen ligger också en liten byggnad som inrymmer ett litet museum från den tiden när fyrarna betjänades manuellt dygnet runt. Skepparen ”Jörgen” guidade oss på ön och i museet och även här fick vi oss höra några skrönor. Det finns en grynna som på sjökortet heter Julkvällen, och fick sitt namn när en båt fastnade där på denna kväll. De ombordvarande saknades och hittades snabbt, blev hjälpta och kunde fira jul tillsammans. Jörgen berättade om det hårda livet på ön där fyren skulle hållas i gång hela dygnet och det spelade ingen roll om det var snöstorm, dimma eller regn.<p>

<i>Havet utanför Koster är fyllt av lömska grynnor och grund. Många fartyg har förlist och gått under i området. För att vägleda och hjälpa sjöfarare byggdes därför fyrar. För bara drygt femtio år sedan bodde och arbetade tre familjer här ute. Fyrarna skulle tändas och släckas året runt varje dag, i hällregn som isande snöstorm.<p>

Egentligen var det på Nordkoster som allt började. Där anlades år 1849 Bohusläns nordligaste fyrplats, med dubbla fyrtorn och fyrvaktarbostäder. Men fyrarna låg så högt att ljusen förväxlades med stjärnor och i disigt väder kunde de skymmas av dimmoln. Så man började söka efter en lämpligare plats. Valet föll på Yttre Ursholmen längst i väster. Här fanns plats för bostäder, det fanns färskvatten och en skyddad hamnbassäng. Vid flytten 1891 tog man med lanterninen från den ena av Kosterfyrarna, den andra hämtades från Vinga. Ett av husen flyttades också med för att bli gemensam bostad för fyrvaktaren och fyrbiträdet. Till fyrmästaren – som hade rätt till egen bostad – byggdes ett nytt hus.<p>

Fyrfolkets tillvaro var helt annorlunda jämfört med nutida besökares. Här arbetades flitigt, dag som natt. Nattpasset var uppdelat i två skift: från solens nedgång till midnatt och från midnatt till soluppgång. Fyrarna fick aldrig slockna. Under de mörka vintermånaderna måste de lysa dygnet runt. På dagarna skulle fyrlinser och fönster putsas, fotogenförråden fyllas på och den lilla väderstationen läsas av fyra gånger per dygn. Då som nu ställde platsens utsatta läge krav på ständigt underhåll av fyrar och byggnader.<p>

I små trädgårdsland odlades potatis och grönsaker. Matjorden fick dock hämtas på Koster. Man höll höns, gris och får, och under en period också en ko. Fiske och jakt bidrog till att fylla skafferiet, och höstens hummerfångster gav ett välkommet ekonomiskt tillskott. Från sälen fick man skinn och tran, och skottpengar.<p>

Om det fanns fler än tre skolbarn fick fyrplatsen besök av en lärare några månader varje år. Vid ett tillfälle gick tolv barn i skola här. Sommaren 1965 elektrifierades Ursholmens fyr. Nu behövdes inte längre tillsyn dygnet runt och fyrfolket flyttade. En drygt sjuttioårig epok med levande fyrplats var till ända. Idag är fyrplatsen obemannad men bostadshus och bodar står kvar. Och fyrtornen utgör fortfarande en omisskännlig siluett.<p>

Tornens höjd 13 meter<p>
Ljuslängd 10 sjömil (18 km)<p>

Ursholmens fyrar var de första i Sverige som byggdes i betong. De drevs med fotogen fram till elektrifieringen 1965. År 2000 ersattes elkabeln med en solpanel och fyrljuset reducerades kraftigt. Byggnationen på Ursholmen består i dag av de två fyrtornen, tre bostäder, ett museum, fyra ladugårdar och ved- och fäbodar. Torrdass, vatten och sopmaja finns på ön. I en av stugorna på ön finns ett litet museum.<p>

JORDSKALV OCH KONTINENTKROCKAR<p>

Den 23 oktober år 1904 skakades fyrplatsen av ett jordskalv – Sveriges kraftigaste i modern tid. Fyrtornen vibrerade men höll. Skalvet hade sitt centrum djupt nere i havsbottnen strax västerut, och lär ha känts ända till Stockholm. Under den geologiska historien har Ursholmarna utsatts för starka krafter. Stora delar av berggrunden var ursprungligen havsbotten, där lager på lager av sand och lera pressades samman under mycket lång tid. För ungefär 1600 miljoner år sedan ”krockade” vi med en annan kontinent. Det väldiga trycket och den påföljande upphettningen fick berget att smälta och omvandlas till den gråa gnejs som idag dominerar berggrunden i stora delar av Kosterskärgården. Stråk av svart diabas löper över hällarna. De har bildats när berggrunden dragits isär och spruckit upp. Genom sprickorna har bergartssmältor pressats upp mot ytan och stelnat. Klapperstensfälten påminner oss om istiden och landhöjningen som skedde efter att isen smält bort – och som fortfarande pågår. Stenarna fördes hit med isen, vissa ända från Oslotrakten och från Dalarna.</i><p>

Ursholmen är Sveriges västligaste bebyggda ö och har utanför sig många mil av hav över Nordsjön och Atlanten.<p>

Efter att ha fått oss till livs hur livet var här ute på ön förr gick vi tillbaka och steg åter ombord på båten. I båtens salong var en härlig lunch uppdukad, bestående av lax och potatissallad tillsammans med grönsaker. Sjön suger så det smakade väldigt gott. Under hela båtturen, från Strömstad ut till Ursholmen och åter till Strömstad, underhöll skepparen oss med att berätta vad vi passerade och drog också ett antal skrönor om vad som skett i området under årens gång. Åter i Strömstad väntade Ingemar med bussen, och nöjda över dagens upplevelser steg vi ombord, för en åktur tillbaka till Saab bilmuseum där vi anlände vid 17-tiden.<p>

De kursiverade styckena är delvis hämtade från Wikipedia.<p>
Reportage: Uno Dahl


<gallery widths=230px heights=175px perrow=3>
File: Ursholmen_1.png|Båten Kosterskär (foto Uno Dahl)
File: Ursholmen_2.png|Naturrum på Sydkoster (foto Uno Dahl)
File: Ursholmen_3.png|På väg mot Ursholmen (foto Uno Dahl)
File: Ursholmen_4.png|Fint väder (foto Uno Dahl)
File: Ursholmen_5.png|Ursholmen i sikte (foto Uno Dahl)
File: Ursholmen_6.png|Landstigning (foto Britt Dahl)
File: Ursholmen_7.png|I väntan på guiden (foto Britt Dahl)
File: Ursholmen_8.png|Guiden/Skepparen berättar om livet på ön (foto Uno Dahl)
File: Ursholmen_9.png|Vandring upp till fyrarna (foto Uno Dahl)
File: Ursholmen_13.png|Lämmeltåg upp mot fyrarna (foto Uno Dahl)
File: Ursholmen_10.png|Guiden i berättartagen uppe vid fyren (foto Britt Dahl)
File: Ursholmen_11.png|En del njöt i det vackra vädret(foto Britt Dahl)
File: Ursholmen_12.png|Ursholmens typiska silhuett (foto Göran Jönsson)
</gallery>

[[Category: Rese- och studiebesöksreportage_2023]]