Huruledes grunden lades till Saabs bilproduktion vid flygmaskinsfabriken

Från SAAB-veteranförening Trollhättan
Hoppa till navigering Hoppa till sök


Hermelinerna-1.jpg

Huruledes grunden lades till Saabs bilproduktion vid Flygmaskinsfabriken

Hans Osquar Gustavsson och Sigvard Lenngren

Hermelinerna-2.jpg

Hermelinerna-3.jpg

Inledning.

Inför fredsutbrottet, som med viss säkerhet prognostiserats inträffa under 1945, forcerades åtgärderna att ersätta det sannolika bortfallet av nya militära projekt med ersättningsobjekt, som skulle möjliggöra bibehållandet av en utvecklingskapacitet även i det långa perspektivet. Den handlingskraftiga företagsledningen Wahrgren/Otterbäck hade under 1944 fått release för de civila projekten 90 och 91, som för de närmaste åren garanterade sysselsättningen på typavdelningarna och på sikt tillsammans med vissa militära objekt borde garantera sysselsättningen i verkstäderna på Saab-L.

För Saab-T, som de närmaste åren, 1944 till ungefär 1948, hade i stort full beläggning med de militära beställningarna måste ett nytt objekt ersätta det uppenbara bortfallet under senare delen av 40 talet.

Ett bilprojekt hade diskuterats under 1944 och diskussionerna fortsatte under 1945 för att utmynna i en konfidentiell promemoria av Otterbäck i juni 1945. Vad som eftersträvades var en ersättare för de populära tyska småbilarna Opel Kadett, DKW och Adler. Viss utvecklingskapacitet ansågs finnas vid Saab-L, där prototyperna ansågs böra framställas, medan serietillverkningen skulle helt förläggas till Saab-T och de erforderliga karosseripressarna skulle från början ställas upp där.

Redan tidigt under 1944 diskuterades försäljnings och servicefrågor och det stod tidigt klart att dessa aktiviteter skulle ombesörjas av en redan etablerad bilförsäljare. Mot slutet av 1944 inleddes vissa förhandlingar med Philipsons Bil A/B. I ett förtroligt meddelande från VVD Otterbäck om projekt XP92 nämndes att bilen borde ha ett pris ”hos kunden” av 3 200 kronor i 1942 års prisnivå.

Projektarbetet.

Dåvarande chefen för Konstruktionsavdelningen, Bror Bjurströmer, utfärdade i början av 1945 en projektbeskrivning och en skiss i skala 1:25 av ett bilprojekt med hjulbas ungefär 2, 75m och en totallängd ej överstigande 4, 5m (?!), helsvetsad självbärande kaross meden karossform som skulle sänka luftmotståndet jämfört med tidigare bilmodeller med 50 % vid acceleration. Totalvikt ej över 800 kg och för att åstadkomma ett acceptabelt innerutrymme borde drivaggregatet placeras på tvären framfördrivaxeln. Framhjulsdrift var alltså ett axiom och motorn skulle vara av 2–taktstyp.

Under 1945 etablerade sig en projektgrupp under Gunnar Ljungström, med Sixten Sason som designer och Erik Storerkers som karosseriansvarig Sason hade ett förflutet som illustratör i tidskriften Motornyheterna, där han influtit med futuristiska fordonsstudier. Han var från början eld och lågor för en avancerad aerodynamisk utformning av bilen, som borde efterlikna ovansidan av en vinge med det plana golvet som en motsvarighet till vingprofilkordan. Att placera in en vindruta i en vingprofil var dock ogörligt varför ett veck i profilen var oundvikligt även om vindrutan lutades kraftigt. Sidorna skulle helst vara släta och hjulen inrymmas i hjulhusen, men även här måste kompromissas för att inte innerutrymmet mellan husen skulle bli allt för dåligt om inte bilen skulle göras otympligt bred. Alla hjul skulle avfjädras individuellt och fjäderelementen skulle utgöras av längsgående länkarmar och tvärgående torsionsaxlar i kombination med teleskopstötdämpare. Redan från början hade fastställts, bl.a. av tillverkningsskäl, att motorn skulle vara av 2-taktstyp liknande den som lanserades av DKW på 30 talet.

Bilderna 1 och 2 från november 1945 är foton av tidiga lermodeller.

Hermelinerna-4.jpg

Bild 1: Tidig lermodell snett bakifrån

Hermelinerna-5.jpg

Bild 2: Tidig lermodell snett framifrån

Det egentliga linjearbetet hade kommit ett stycke på väg. Man arbetade som vid normalt linjearbete avseende flygplan. På linjegolvet lades ut en sidvy, x planet, och en toppvy, y planet. I längdled, alltså i x led, indelades skrovet i stationer, som åsattes ett värde, som representerade avståndet längs x-axeln till origo framför framkanten. För dessa stationer, egentligen stationsplan, utarbetades tvärsnitt av karossen och kom att utgöra en spantruta, där samtliga snitt fälldes ihop i ett ytplan. Utgående från spantrutans stationskonfiguration och frånlinjebordets topp och sidvy framställdes mallar för tillverkningen av skalenlig träattrapp samt en vindtunnelmodell. Attrappen kompletterades medritsar för x axeln samt samtliga stationslägen. Bilderna 3, 4 och 5 är foton från januari 1946 av attrappen i ursprungligt utförande.
Hermelinerna-6.jpg

Bild 3. Attrapp snett framifrån