Monte Carlo-rallyet "inifrån"
1962-2
Innehåll
Monte Carlo-rallyet "inifrån"
Mycket har skrivits om Saab och Monte Carlo-Rallyet efter Erik Carlssons seger. Här kommer en efterhandsskildring av en som själv var med — Karl-Erik Svensson, Trollhättan, navigatör åt Carl-Magnus Skogh i Saabs andra tävlingsvagn.
Att redogöra för hela rallyförloppet ända från starten i Oslo skulle ta allt för stort utrymme i anspråk; för att nu inte tala om alla förberedelser, som börjar i och med att tillläggsreglerna (Inbjudan) anländer i slutet av oktober. Jag behandlar därför endast några avsnitt på den avgörande delen av rallyt, nämligen sträckan Chambéry—Monaco.
Deltagarnas färd från olika delar av Europa till den gemensamma starten i Chambéry, en liten stad ca 50 km norr om Grenoble, är att betrakta som en framresa med måttliga genomsnittshastigheter.
Snö på första specialsträckan
Nåväl, vi var klara för start från Chambéry. Våra utsända "supporters”, Åhs och Larsson, sparkade iväg oss, och vi trixade oss genom staden fram till starten för första specialprovet, som låg mitt i en tämligen brant uppförsbacke i stadens utkant. Det var ungefär midnatt, då vi gav oss iväg, ganska kyligt, och det "låg" snö i luften. Specialprovet gällde en sträcka på 45 km över två bergspass. Is fanns på sina ställen, och komna ungefär halvvägs började det snöa. Jag satt hela tiden med den uppförstorade kartan i ena handen (den andra skötte taksökaren) och förberedde Carl-Magnus så gott jag kunde på vad som låg närmast framför, t.ex. avtagsväg, skarp krök eller rent av: "Stå på 2 km rakt”.
Att konkurrensen blev mindre efter hand, kunde vi konstatera av de vagnar som på de mest underliga sätt var "parkerade” utefter vägen. Deras besättningar stod vid vägkanten och påskyndade oss med livliga åtbörder. Om det var för att hjälpa oss till en bättre tid eller för att kanske få sällskap därute i ödemarken är svårt att avgöra, för allt som oftast hände det, att de stod och försökte skynda på oss alldeles före den passage som de själva ej klarat av.
Så kom skylten "Mål 100 m” och det gällde att få stopp på vagnen vid stämpelklockan, där vi skulle erhålla ett nytt kort med vår ankomsttid. Nästa vagn kom rasande in i kontrollen och vi stack därifrån till bensinvagnen ca 2 km längre fram. För att ha så lätt vagn som möjligt hade vi startat med endast ca 20 liter i tanken och var därför i starkt behov av bensin.
Alla hjulen släppte
Start från det lilla torget i Bolléne och på väg upp mot Col de Turini, 1000 m upp på 12 km — och vilka böjar. Efter ca 8 km var vi uppe vid den 0-gradiga gränsen. Plötsligt släpper alla fyra hjulen och vagnen ger sig av på tvären ut mot en bergvägg. Hur C-M bar sig åt, vet jag inte, men vi klarade i alla fall berget. Isfläckarnas antal tilltog för att ca 10 km från starten övergå till helt is- och snötäckt vägbana på en sträcka av 4 km över själva "Collen". Dagsmejan gjorde underlaget halt som såpa, och trots att det fanns en och annan nabb kvar i däcken, hade C-M det jobbigt med att övertyga bilen om den ungefärliga färdriktningen.
Böjarna som en vändning på 10 m bred landsväg
När snön upphörde och det bar iväg utför igen, gick det undan värre. Det gällde att i god tid varna C-M för de skymda hårnålsböjarna, då utförsrakorna mellan dem tillät höga farter. Vid dessa tillfällen spelar bromsarna en avgörande roll. De ska på kortast tänkbara sträcka kunna reducera farten från allt var vagnen går, till att göra det möjligt att komma runt i en hårnål, en gir som kan jämföras med vändning på en 10—12 m bred landsväg. I motsats till de två tidigare specialsträckorna var kurvorna här inramade i en ca 1/2 m hög stenmur, vilket ingav en viss säkerhetskänsla. Plötsligt när vi rundade ett hörn, låg ett upp- och nervänt, urbrunnet bilvrak på vägen framför oss. Det fanns emellertid plats att komma förbi, och av närvarande funktionärer att döma var läget under kontroll, så vi rasade vidare utför.
Från tidigare tillfälle kände jag till, att sista hårnålen före målet kantades av en ca 2 m hög, rödmålad trädgårdsmur med en grön port på mitten. Vad jag däremot inte sett, var att denna port bara var målad som någon sorts dekoration på muren. Att detta avslöjades nu, berodde på att ett färskt hål av en normal bils storlek gapade vid sidan av "porten”, och att det inte syntes någon trädgård genom hålet i muren utan i stället en vacker utsikt över alplandskapet nedanför. Senare träffade jag de omskakade engelsmän som åkt genom "porten" och de förklarade att orsaken till malören var just bromsarna. Pedalen hade bara gått i golvet utan minsta bromsverkan — mindre än 500 m från målet.
Ridån upp för Medelhavet
Vi kom välbehållna fram till stämpeluret, och efter att ha erhållit vårt ankomstkort, återstod oss endast färden in till Monaco, där våra utsända skulle vänta på oss igen. Skäggiga, smutsiga och skärögda åkte vi upp över "alptröskeln” vid La Turbie, där ridån gick upp för att avslöja en obeskrivligt vacker utsikt över den soldränkta, färgrika Rivieran med det azurblå Medelhavet i bakgrunden så långt ögat kunde nå. Tröttheten försvann medan vi i solgasset serpentinade oss nedför berget mot det hägrande målet. Några hundra meter före målkontrollen upptäckte vi vår supportervagn. Grabbarna måste ha varit nästan lika tröttkörda som vi själva, men när de såg oss komma, kvicknade de till och satte igång med justeringar för slutprovet, ty det var inte något tvivel om att vi kvalificerat oss för deltagande. Provet skulle gå två dagar senare, men med undantag för däcksbyte var detta sista chansen att göra något åt vagnen. Dessutom blev det prickbelastning, om lampor och apparater ej fungerade vid den förestående ankomstbesiktningen, varför även dessa skulle kontrolleras.
Banan för varvloppet gick mitt i staden på gator och boulevarder, som under natten blivit inhägnade och avspärrade för allmän trafik.
Carl-Magnus startade i fjärde heatet. Redan på första varvet, då fältet passerade en hårnålskurva, kunde en av konkurrenterna inte bromsa tillräckligt före kurvan utan drev ut och tryckte in bakskärmen på Carl-Magnus vagn, så att den låg an mot hjulet. Även om detta till en viss grad inverkade på resultatet, liksom den eventuella tidsförlusten vid målet efter första specialprovet, hade vi kanske kunnat placera oss två pinnhål högre i totalprislistan. Att vi åkte ner till fjärde plats i klassen genom att en trimmad DKW åkte snabbare på slutprovet, var däremot ingenting att göra åt.
Improviserad nationalsång
Stämningen var i alla fall på toppen över hela linjen, och den blev om möjligt ännu högre, då vi fick skåda ANA:s tillskyndande PR-chef Wennlo dirigera monegaskiska furstendömets musikkår. Eftersom deras förråd av notblad inte omfattade "Du gamla, Du fria” lyckades han efter en halvtimmes trallande och nynnande i samråd med ordinarie dirigenten få de utsmyckade operettfigurerna att frambringa något som så småningom lät riktigt bra. När låten på lördagsförmiddagen spelades upp vid prisutdelningsceremonien på torget framför residenset, var det säkert inte många som anade att det ej var originalversionen.
Så här ett par månader efter hemkomsten framträder enbart de glada minnena medan alla strapatser undan för undan glöms bort. Bortglömda är emellertid inte våra supporters, som genom sin närvaro där nere i så hög grad bidrog till den lyckliga utgången. Att så litet blivit sagt om deras insats, beror väl på att det inte kan med ord uttryckas, hur värdefull den är när det verkligen gäller.
Detaljkarta över första specialsträckan från Chambéry
Artikelförfattaren t v och Carl-Magnus Skogh
