VIPS 5-93 Genom rövarbarrikader och i 40 graders ökenhetta "Susanna" (93:an) klarar allt

1958-VIPS5

En egyptisk lerväg är värre än svensk isgata, men med Saab 93 tar man sig fram även på bottenlösa byvägar, berättar här redaktör Björn Berndtson. Redaktör Berndtson är undervisningsexpert hos UNESCO och har tidigare tjänstgjort i Pakistan och Indonesien. De senaste åren har han varit stationerad i Egypten och därifrån kommer denna lovsång över Saab 93, som han inköpte under sin Sverige-semester sommaren 1957.

Saab-93 i Egypten

GENOM RÖVARBARRIKADER OCH I 40 GRADERS ÖKENHETTA - ”Susanna” (93:an) KLARAR ALLT Den östra gränsen av Kairo utgöres av en hög klippvägg där en gång slavar högg sten till pyramiderna. Tar man sig upp den vindlande vägen blir man väl belönad, ty utsikten över Kairo med Citadellet, Nilen och pyramiderna i bakgrunden är alltid lika hänförande.

Men bakom sig har man Sahara och jag lärde mig den lilla läxan att det inte är så värst rådligt att ge sig långt in i den tysta ensamheten. Så här gick det till:

Nyfikenhet som kunnat bli dyrköpt

Uppe på klippkanten ligger ett nybyggt kasino med en bra restaurang. Många söker sig dit upp därför att det är 10° svalare där i ökenkanten.

Min lilla Saab 93 har tagit mig upp till svalkan då och då. Här kan ”hon” (ja, jag har döpt henne till Susanna), visa hur bra hon är att ta kurvor, ty vägen är ”alplik” ett litet stycke.

Efter ett av restaurangbesöken fortsatte jag av nyfikenhet utefter krönet och kom in i sönderbruten klippterräng. Vägen är bred, asfalt hela sträckan upp till kasinot. På andra sidan ”civilisationen” — restaurangen — är vägen däremot endast några bilspår i den klippiga sandterrängen och man känner sig inte lockad att fortsätta så värst långt. Så efter några minuter började jag söka efter en vändplats. Det var lätt att hitta en trots skymningen och jag var på väg hem igen ...

Men plötsligt stod två män på vägen och gjorde tecken att det var bäst att stanna! Knappast! Vreda ord följde mig när de hoppade ur vägen för Susanna som snällt ökade farten utan att visa någon rädsla.

Skönt, tänkte jag, och lovade mig själv att inte ta den här vägen igen — man vet inte vad som kan hända så här i ödemarken.

Man skall inte ropa hej... för runt nästa krök var en liten låg stenbarrikad uppbyggd. Några män var i färd med att göra den starkare.

Man var tydligen besluten att ha en pratstund med mig.

Susanna skrapar magen

Oturligt nog för dem fanns det två hål just lagom för Saabens hjul och med sten i hjärtat skrapade jag över. Medan jag samlade hop mig själv jag tänkte på Saabfabrikens löften: Den kraftiga, helsvetsade ... kvalitetsprodukt som ger . . . skydd och trygghetskänsla ... den släta undersidan ger minskat luftmotstånd ... lägre bränsleförbrukning, bättre acceleration och högre toppfart.. . alla delar är lätt utbytbara ... finns ständigt i lager . .. underredsbehandlad.

— ljud och värmeisolerad ... men sådana tankar avbröts brutalt

— man hade tydligen varit flitig under de korta minuter det tog mig att vända, för lyckligt och väl tillbaka till civilisationen hade jag forcerat 3 barrikader

— den sista så hög att stenhögen vid sidan av vägen var den enda framkomliga möjligheten.

Jag tog in Susanna på en servicestation för att plåstra om henne, men det enda som kunde upptäckas var bulor på ljuddämparens skyddsplåt.

Även om man flyttat in en del skulpturer från Memphis till Kairo finns det kvar en par sfinxer. I bakgrunden är man i färd med att bygga ett skydd över en jättestaty.

Trogen tjänst i ökenhetta och på lervägar

Min kära Susanna har tjänat mig väl i vått och torrt. Med torrt menar jag då 40° heta ökengrader och med vått menar jag glashal, bottenlös lerväg så som den endast kan bli när det regnar här i Nildeltat.

Det var därför inte så värst överraskande att vi kom så lyckligt ur barrikadknipan för vi hade fort blivit goda vänner och jag vet vad hon duger till.

När man är svensk med en svensk bil i Kairo jämför man gärna med andra bilar och ofta blir man uppmanad att ge ett utlåtande om sin uppfattning.

Inom parentes kan nämnas att ”Saab” på arabiska betyder ”svår” vilket ger anledning till olika kommentarer ”är den svår att köra?” eller ”svår på vägen?” osv. Men för att återgå till min betygsättning så har jag lyckligtvis varit ägare till en del andra bilar förut — bl. a. VW och Porsche så jag har något att ”hänga upp” denna min efterfrågade uppfattning på. Här är några punkter som jag brukar stryka under:

1) Väghållningsförmåga — fjädring

2) Ekonomi — fart — 6 egyptiska passagerare

3) Bekvämlighet — eleganta konstruktionsdetaljer — helhetsintryck.

Jag tror att vi utan att vara nationalistiska och subjektiva kan bedöma Susanna Saab 93 som ledande i sin klass och det är därför med en viss stolthet som jag nu visar upp ”Susannas” kvaliteter i Egypten.

Busstrafik inställs när det regnar

Men låt oss se vad för slags svårigheter som hon har att kämpa med. Vägarna: de största är handgjorda asfaltvägar med irriterande vågrörelse och då och då ”potthål”. Bilen slår aldrig igenom — även om vi är 6 personer i den. De i baksätet verkar ha annan fjädring än vi i framsätet och kan slå huvudet i taket när det gungar som värst.

Småvägarna: Rena åkerleran som bättras på genom påfyllning från dikeskanten. Oerhört dammiga i torrt väder, vill man åka om en bil måste man stänga alla fönster och använda ”radar” en stund, trots alla försiktighetsmått ser en amerikansk bil ut som en dammhög efter en tid — Susanna är tät som ett kassaskåp och övertrycket håller dammet ute.

Men denna sorts väg är obeskrivlig i regn. Bussarna inställes omedelbart och kanalbroarna med en halv meters höjdskillnad blir till oöverstigliga berg för de flesta bilar. En hederlig svensk isgata är faktiskt lättare att klara av än denna 20 cm djupa lersörja och det är lätt att förstå varför all trafik stannar. Lyckligtvis är det inte många gånger på året som det regnar.

Hur Susanna klarade det — jo, både hon och jag var litet nervösa ett tag men vi ordnade det hela tack vare framhjulsdriften och ”kälkteknik” men kors i all sin dar vad hon var smutsig efteråt.

Byvägarna: I byarna där vi arbetar är alla hus byggda av soltorkade ”tegelstenar”, endast en liten bil kan göra påhälsningar på de små gatorna.

Susanna klarar det bra, men hon är på dåligt humör för det är alltid 3—4 ungar därbak som bultar på taket och ritar figurer i dammet. (Eller kastar sten).

Hundar, kameler och åsnor medtrafikanter

Vårt arbetsfält är ca 70 km från Kairo, en timmes färd för Susanna och mig. Varje weekend har mina vänner köat upp med bagage för att åka med ”in”. Sex personer tycker dom är ett lämpligt antal för Susanna. Medan jag styrt mellan hundar, kameler och åsnor har jag ofta tänkt på hur min chef reparerat fjädrarna på sin amerikanska bil flera gånger sista månaden.

Men trots allt har Susanna snällt, tåligt och villigt stått ut med alla svårigheter; stenbarrikader, ökenhetta, lervägar, stadstrafik och överbelastning, inte den minsta lilla förkylning har hon haft!

Jag har blivit bästa vän med henne, ni vet — så att man känner att hon är den bästa bilen i världen och allt smör i Småland plus en Rolls Royce knappast får en att verka intresserad.

Om Ni har Era vägar förbi, så titta in...

Om ni har era vägar förbi, så tag in på Ambassadör hotell och jag skall visa hur Susanna klarar sig i Pyramidernas land.

Susanna i typisk Egyptisk miljö med pyramider, beduiner och kameler.